Finna tröst

Vem bestämmer när någon har levt färdigt sitt liv? Jag har en hyfsat stark tro men kan ändå inte finna någon rättvisa eller mening med att unga människor inte får leva och se sina barn växa upp. Hur ska familjen finna tröst och orka gå vidare? Varför kan inte barnen få ha sin förälder kvar - föräldrar få ha sitt barn? Hustrun som har älskat i nöd och lust - hur ska hon orka gå vidare? Många frågor som söker svar - men jag vet jag kommer aldrig att få svar - hur gärna jag än vill. Jag bara ber och hoppas att någonstans finns ett ljus i mörkret och att det finns ett hopp om frid. Vi ska alla dö även om vi lever som om vi skulle vara odödliga. Det svåra är vad som ska sägas till tröst - för tröst finns inte - ingen tillräcklig. Jag vill finnas där till hjälp och stöd men jag känner mig så maktlös. Mycket känns så meningslöst - samtidigt som ens nära och kära blir ännu viktigare. Kanske är det det som är meningen? När jag var sjuk i höstas tänkte jag ofta - Tack gode Gud att det är jag och inte mina barn som ligger där. Jag kan inte ens tänka tanken. Klarar inte ens att se en film på det temat eller läsa en bok. Det kommer alldeles för nära inpå - ångesten över att livet inte är oändligt och att det finns så mycket som jag vill uppleva och upptäcka. Helt enkelt leva livet. Känner tårarna stiga och känner bara Varför? Varför?